|
| |
|
|
| |
Norwichterrierns historia
|
|
 |
|
|
| |
Norwichterriern verkar ha tillkommit genom en ren slump. Dess ursprung går inte att kartlägga helt, då det förmodligen aldrig fanns planer på att avla fram en ny ras. I slutet av 1800-talet omnämndes för första gången ”Thrumpington Terriers”, hundar som tros ha varit en blandning av små irländska terrier och stora yorkshireterrier. Thrumpington Terriers i kombination med en mängd andra terrierraser/blandraser anses ligga bakom de norwichterrier som vi har idag. |
|
| |
|
|
| Under första världskriget (1914-1918) var det inte alltid så lätt att bedriva hundavel i Europa. Norwichuppfödare i England förskonades heller inte från detta problem och tvingades ibland att hålla liv i sina linjer genom att i huvudsak korsa in andra terrierraser. Andra nödgades göra samma sak efter kriget, då de försökte återskapa det material som de hade haft före krigsutbrottet. Bedlingtonterriern användes exempelvis för att ge drive i steget, medan staffordshire bull terriern i sin tur togs in för att rätta till den otypiska pälsen som den förstnämnda hade bidragit med. För att upprätthålla/återskapa rastypen samt för att bibehålla/förbättra deltaljer anses det att följande raser eller blandraser av dessa har korsats in någon gång: glen of imaal terrier, dandie dinmont terrier, foxterrier, bedlingtonterrier, aberdeenterrier (föregångaren till skotsk terrier), staffordshire bullterrier, cairnterrier, lucas terrier (sealyhamkorsning), borderterrier, lakelandterrier samt även strävhårig tax. Det är inte omöjligt att det från begynnelsen kan finnas ytterligare raskombinationer, då man inte med säkerhet har kunnat utröna de första hundarnas ursprung. |
| |
| Norwichterriern har sina rötter i East Anglia, ett område i östra delen av England. Staden Norwich, belägen i landskapet Norfolk, samt universitetsstaden Cambridge är betydelsefulla platser som nämns i rasens historia. I East Anglia regionen var kringvandrande råttfångare en vanlig syn i början av 1900-talet. Råttpopulationen var ett stort problem för alla, så råttfångarna hyrde helt enkelt ut sina tjänster till folk från lägsta till högsta samhällsklass. Till sin hjälp hade de små, ofta röda terrier som effektivt minimerade antalet råttor i bland annat bostäder och spannmålslager. Studenterna i Cambridge attraherades av de små, pigga terrierna och höll dessa som kombinerade sällskapshundar och råttbekämpare i sina studentlyor. |
|
|
|
| |
.  |
|
Trakten kring Cambridge var - och är fortfarande - en knutpunkt för hästavel. Hästhandlare/hästtränare höll sig ofta med små terrier som både var charmiga och trevliga. När hästfolk från när och fjärran besökte området, träffade de således även på den lilla, glada terriern som snabbt gjorde stor succé. En hästtränare vid namn Frank ”Roughrider” Jones blev allmänt omtalad som förmedlare av denna hundtyp. Han födde själv upp vad som hanns med, men för att kunna möta efterfrågan skaffade Roughrider Jones raskt fram små röda eller svart/röda terrier som distribuerades till hugade spekulanter. Fader till flertalet av dessa valpar var Rags, en terrier som anses vara hörnpelare i rasens historia. Denna hanhund nedärvde alltid sin egen röda färg oavsett vilken pälsfärg avelstiken hade. Hundarna hade stor genomslagskraft och flera av dem såldes till USA där de benämndes ”Jones Terriers”. När Roughrider Jones fick frågan om vad han själv kallade dem, svarade han en gång impulsivt ”norwichterrier” och det har de hetat sedan dess |
|
| |
| |
| Norwichterriern fick sitt erkännande år 1932, då den engelska kennelklubben godkände den som ras. På den tiden hade rasen två olika öronvarianter, upprättstående eller hängande. Uppfödarna avstod dock ofta från att korsa de olika varianterna med varandra, då en sådan kombination ofta gav öronmodeller någonstans mittemellan. År 1964 separerades de två varianterna och de med hängande öron blev godkända som egen ras under namnet norfolkterrier. |
|
|
| Från vänster: Rufus The Red Night, GB Ch Biffin of Beufin (född 1932) och Neachley Orange |
|
|
| |
 |
|
Norwichterriern introducerades i Sverige år 1965. Samma år fick rasen sin första svenska champion, Edith Borres GB Int Nord Ch Whinlatter Herald.
De senaste 20 åren (1985-2005) har antalet registrerade valpar legat på mellan 80-100 st/år. |
|
|
| |
|
|
Om du vill läsa mer om norwichterrierns utveckling och se unika bilder på de hundar som finns bakom dagens norwichterrier kan vi varmt rekommendera Marjorie Buntings bok ”The Norwich Terrier” (ISBN
9789185635177) som kan beställas via Svenska Norwichterrierklubben. |
|
|
| |
|
|
|
